söndag 15 maj 2016

Alla religiösa är inte som Marcus Dunberg

Marcus Dunberg har nyligen tyckt till i en krönika på SvD. Det är en av de barnsligaste och mest illvilliga texterna jag sett hittills i år, i.a.f. från någon kristen. Detta är, på fullaste allvar, inledningen:
"Ateisterna, de malligaste av människor, tar varje chans att informera oss andra runt matsals- och mötesborden om deras icke-tro."
Det etableras direkt att Dunberg inte drar sig för svepande anklagelser. Själv så brukar jag verkligen inte informera andra "runt matsals- och mötesbord" om min icke-tro. Tvärtom så har jag rentav hållit tyst när andra vid bordet har sagt religiösa saker som på fullaste allvar sårat mig. Dunberg kan fråga sig varför jag då inte skrev en krönika om "de troende, de okänsligaste av människor".

Om jag invänder mot hans artikel, är det också ett bevis på ateisters "mallighet"? Nåväl, om det är det argument han vill anföra för sin sak så må det vara hänt. Han summerar ju föredömligt vår sida i.a.f.:
"Inget är så enkelt att försvara som ateism. Att i Sverige år 2016 stoltsera med sin icke-tro är som att sitta Vatikanen och hojta att man är katolik. På sin sida har gudsförnekarna vetenskapen. All tro avfärdas med vaga hänvisningar till Darwin, Big bang och evolutionen. Fakta. Punkt."
 Okej. Ateism är lätt att försvara och vi ateister har vetenskapen på vår sida. Fakta. Punkt. Det kan jag leva med, särskilt då Dunbergs weapon of choice är något slags ställföreträdande arg insändare i en tidning som uppenbarligen inte ens får in riktiga sådana längre. En lämplig följdfråga till Dunberg är huruvida han önskar att det vore svårare att "stoltsera med sin icke-tro", för det är knappast normen, vare sig i nutid eller historia. Dylikt "stoltserande" har varit möjligt i ett fåtal år, på ett fåtal platser. I resten av historien och världen har det inte sällan varit en aning kontroversiellt. Dessutom: att på skolavlutningar sjunga sånger och hålla tal som antar eller påstår att gud finns finns det folkligt stöd för. Vad skulle hända om jag stod på scenen på en skolavslutning och pratade om hur skönt det är att gud inte finns? Och hur "stolt" jag är över att ha insett det? Skulle detta verkligen vara lika enkelt som att "sitta i Vatikanen och hojta att man är katolik"?

Resten av stycket:
"Dessutom – se bara på allt elände som religionen ställer till med. Och alla katolska präster är pedofiler. Och så elaka KD som vill förbjuda homosexualitet, eller?"
Visst. Se bara på eländet. Att "alla katolska präster är pedofiler" var nyheter för mig. Jag skulle gärna vilja ha en källhänvisning på var Dunberg har hittat det påståendet. Och jag vet inte vad KD vill i nuläget (vet ens KD det?), men att fjanta bort all religiös förföljelse av homosexuella på det här viset känns lite enkelt.

Dunberg summerar därefter sin egen religiositet, vilket jag tar mig friheten att presentera med en punktlista. Jag har tagit bort lite versaler för att få Dunberg att framstå mindre som en arg unge i en anonym chat.
  • Han är inte ateist.
  • Han har ett "gott och oproblematiskt" förhållande till gud.
  • Som barn så gick han i kyrkan då och då med sin familj eftersom de inte var kommunister.
  • Varje kväll bad han och hans föräldrar till gud vilket gav en känsla av trygghet.
  • Han tror att kyrkan gjorde honom mer empatisk.
  • Han tillämpar ovan lärdomar på sina barn, ber med dem varje kväll, och går till kyrkan ibland.
  • De andra barnen på sonens förskola tycker hans silverkors är coolt.
Den sista punkten är så löjlig att jag tycker synd om karln. Pratar vi om religion eller om förskolemode?

Det faktum att han tror kyrkan gjort honom "mer empatisk" låter för mig inte alls konstigt. Det finns mycket gott i kyrkan: gemenskap, trygghet, ett och annat visdomsord, o.s.v. Det betyder inte att trossatserna är sanna. Det betyder heller inte att tro krävs för att få de där sakerna. Jag är inte emot gemenskap, sång, godhet, välgörenhet, andlighet, etc. Jag tror på dem så pass mycket att jag tror att de kan stå på sina egna ben. Man kan dock undra hur mycket empati Dunberg egentligen snappade upp när han skriver:
"Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd."
Detta ter sig för mig som en total brist på empati. Hade jag varit nästan lika gemen som Dunberg hade jag påstått att hans tro uppenbarligen har gjort honom till en sämre person som inte kan empatisera med icke-troende. Hade jag varit lika gemen som Dunberg hade jag påstått att "troende inte känner empati". Det gör jag inte, för jag är bättre än Dunberg. #mallig

På slutet går Dunberg full Svenska kyrkan* och löser upp all religion i ett bulldoftande disney-mys:
"Vad de malliga ateisterna inte förstår är att relationen med gud inte kräver något. Du kan gå till kyrkan varje vecka eller var tionde år. Det finns ingen närvaroplikt. Väl där är du fri att tänka vilka tankar du vill. De behöver inte motivera eller förklara detta för någon." [min fetstil]
 Jag tror det är en nyhet för många religiösa i världen att "gud inte kräver något". Tro på Jesus? Nejdå. Be fem gånger om dagen? Svammel. Specialkost? Hittepå. Kirurgiska ingrepp på spädbarn? Ateistlögner! Heligt krig? Äh, det är lätt att kritisera heligt krig. Dunbergs vansinniga påstående exkluderar i princip all religion i världen och skulle kräva en fullständig omskrivning av alla läroböcker i religionskunskap. Ställer ens prästerna i hans egen kyrka upp på detta påstående? Församlingsmedlemmarna?

Han fortsätter:

"Det finns alltså ingen motsättning mellan tro på gud och tro på vetenskaplig fakta. Finns gud? Det är en icke-fråga och helt irrelevant."
Okej, så Dunbergs ack-så-viktiga "religion" saknar inte bara helt krav på de troende, den saknar också sanningsanspråk. Om jag får skruva ner malligheten en stund och ställa en ödmjuk fråga: hur kan guds existens vara en icke-fråga för någon som påstår sig ha en god relation till densamme? Dunberg behandlar religion med en respektlöshet jag aldrig skulle drömma om. Han verkar inte ta det på allvar överhuvudtaget, han vill bara ha en fin lokal att sjunga sånger i. Om Dunbergs tro hade varit lite mindre bräcklig hade han kanske inte känt behovet att gå lös på ateister i en av sveriges största dagstidningar.

Dunberg rundar av med att prata om hur vackra kyrkor är (sant) och hur det vore synd att inte använda dem (sant). Eftersom han inte kan låta bli så avslutar Dunberg som han började, med ett empatibefriat gnäll om "malliga ateister". Det är tur att de flesta ateister inte är som Dunberg. Och det tur att de flesta religiösa inte är det heller.

*Never go full Svenska kyrkan!

onsdag 20 april 2016

Humanister utan mod


Som vanligt så verkar allt tjafs bara röra sig om personer som får dåndimpen av konflikträdsla och bara vill slå i bromsen och backa så fort det går, rakt genom garageväggen. 

 De verkar inte ha några egentliga meningsskiljaktigheter med moderförbundet, de bara vantrivs p.g.a. någon inbillad dålig stämning vid något (eventuellt) metaforiskt julbord. 

Som vanligt så är "Gud finns och behövs" harmlöst och ödmjuk, rentav lite charmigt, men "gud varken finns eller behövs" är elakt och aggressivt. Humanistisk Ungdom (Norge) vägrar se den arrogans som finns inneboende i de religiösa sanningsanspråken. Det finns ingen kyrka som anser att det är dålig stil att påstå att det är av godo att tro på gud*. För övrigt finns det inte heller något politiskt parti som vägrar kritisera andra partier eftersom det vore "negativt", medan de minsann är ett "positivt" parti. Troende och icke-troende har, åtminstone på denna punkt, inkompatibla åsikter. Om dina vänner inte vill leka med dig eftersom ni inte tycker likadant så bör du skaffa nya vänner, inte be alla som tycker som dig att hålla käft så att frågan inte kommer upp.

Humanistisk Barndoms ekumeniska mys med andra livsåskådningar kommer vara allt annat än ömsesidigt. Den otämjbare och rättframme Christopher Hitchens fick mer respekt från många religiösa än den här sortens försiktiga stackare någonsin fått.

Jag avslutar med att föra till protokollet att Tom Hedalen verkar helt lysande, samt tacka den mindre lysande Skjæveland för den fantastiska liknelsen med skyttegravar. Till den som tycker att det är en bra idé att kliva upp ur en skyttegrav med utsträckt hand kan jag bara rekommendera att vänta och låta någon annan prova först.

*Nej, Svenska kyrkan är kanske inte en kyrka.

fredag 9 januari 2015

Det dubbla hotet mot sekularismen

Det är inte direkt svårt att finna begåvade nätkommentarer som "islam är inte en religion utan en ideologi, som nazismen" och "förbjud islam!". Den förra är ett ungefärligt citat från twitter tidigare i veckan som av någon anledning hävdar att religioner inte är en sorts ideologier och det senare är ett inte tillräckligt ovanligt infall bland sverigedemokratiska kommunpolitiker. Att det första är ett besynnerligt försök till obfuskering för att legitimera vemvetvad och att det senare är fullständigt rättsvidrigt och ett angrepp på tankefriheten och föreningsfriheten skriver nog de flesta under på, och likaså att detta innebär ett hot mot den sekulära staten*. Olyckligt nog så är även en del av motståndet mot dessa krafter nu ett sådant hot, om än aningen subtilare.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke "tar första steget i en nationell strategi mot islamofobi". Hon ska träffa företrädare för olika muslimska samfund (som ju till skillnad från islamister faktiskt representerar alla muslimer ...?) och utarbeta denna strategi, som främst kommer handla om att utbilda svenska folket i vad islam är och inte är. Jag tvivlar starkt på att denna "folkbildning" kommer att ge en balanserad bild av islam; snarare är motivet motsatsen: att ge en hyperpositiv bild för att kontra den negativa bild som man oroar sig för. Jag är därtill övertygad om att den inte kommer få önskad effekt. Dock är det jag vill lyfta här att staten ska inte uttala sig om vilken islamtolkning som är den "rätta"! 

Varje gång något islamistiskt terrordåd sker i väst så står politikerna på kö för att förklara att det hela rör sig om ett teologiskt missförstånd. USA:s president Barack Obama har t.ex. beskrivit islam som "en stor religion som predikar fred" som har blivit "kapad av extremister", en spridd föreställning som svenska journalister regelbundet drar till rent absurda nivåer, t.ex. med påståenden som att religiös extremism inte har med religion att göra (!?), och som nu Sveriges regering verkar vilja göra till officiellt påbud. Det klassiska "islamisterna representerar inte all världens muslimer" borde vara en påminnelse om den oändliga variationen inom islam, Det finns sunni, shia, ahmadiyya, m.fl., det finns olika grenar inom sunni och shia, det finns olika skolor och olika teologer som tycker olika saker, och, inte minst, det finns de individuella variationerna i vad varje enskild person faktiskt tror. En del muslimer tror på krig, hat och undergång, andra är ofarliga typer som bara nöter sina knän mot mattor, och andra kallar sig av någon besynnerlig anledning för "muslimer" men tror knappt på gud (svenskt så det förslår!). Det man nu istället gör är att följa klassikern "islamisterna representerar inte all världens muslimer" med "... då deras korantolkning är fel. Det Sanna islam är fredens religion!". Detta är allt annat än nyansering. Det är att måla en (minst, beror på hur man räknar) världsreligion med en ohyggligt bred pensel och bortförklara variationer som missförstånd. När politiker gör det så gör de dessutom en teologisk fråga till officiell politik, och det är ett hot mot den sekulära staten.

Avslutningsvis: alla borde med spänning följa historien om Veronica Palms polisanmälan av Björn Söders facebookinlägg om islam. Om han blir fälld så lever vi alltså i ett land där det är olagligt att ironisera över epitetet "fredens religion". Fundera ett tag om det verkligen är värt det priset att sätta dit Björn Söder, och fundera över kombinationen av en sådan lag och Bah Kuhnkes teologiska bildningskampanj.

*Som förvisso har en bra bit kvar i Sverige. Vi skilde trots allt kyrkan från staten ganska nyligen.

måndag 29 december 2014

antonbladet sågar: Vänsterpartiet

På grund av tidsbrist så hanns inte alla partier sågas i tid till valet. Om detta var en bidragande orsak till det "parlamentariska kaoset" så ber jag om ursäkt. Sågningarna fortsätter härmed. Mitt vad det är så ändrar sig nån igen och så blir det extra val trots allt.



Vänsterpartiet är svårsågat. Inte för att de är så otroligt bra, utan för att deras särskilda sorts galenskap i regel varmt omfamnas av deras väljare. När det gäller ekonomisk politik så är min bestämda åsikt att en linjär approximation inte duger. Att dubblera skatten innebär inte att summan staten har att röra sig med också dubbleras; skattesatsens effekter når längre än så. Således konstaterar jag att en skatt på 0% innebär att staten inte kan finnas, och en skatt på 100% innebär att ekonomin kraschar och de faktiska inkomsterna blir lägre än om skattesatsen hade varit lägre. Det som återstår är att forska och debattera sig fram till var mellan 0% och 100% man vill lägga sig, och dylika detaljfrågor är förvisso viktiga, men inget som får mig att koka av vrede åt endera hållet.

Folkpartiet må ha fulländat konsten att gå i opposition mot sig självt, men Vänsterpartiets hela livsluft är ett tillstånd av ständigt pågående revolution, om inte utåtriktad så inåtriktad. Oavsett de fagra marxistiska drömmarna som hägrar bortom samhällsomdanandet så ligger en stor del av Vänsterpartiets lockelse i illröda flaggor, knytnävslogotyper, oskyldiga sånger om diverse planerade massmord och en evig jakt på renlärighet. De som genom bombardering av revolutionära klistermärken lockats till att söka sig en helig gemenskap i någon form av revolutionär vänstergruppering skulle helt enkelt bli uttråkade av uppfyllda mål och uppnådd nirvana. Förr eller senare uppnår varje vänstergrupp kritisk massa och genomgår en fission till nya, mindre vänstergrupper, ofta ackompanjerat av emission av en massa oljud. Att V fortfarande håller ihop är till stor del för att de medelst delning reducerats ner till endast en bokstav och därmed uppnått nåt slags halvstabilt atomärt tillstånd. Icke desto mindre så höjs ibland röster om att partiet svikit socialismen och gått för långt åt höger, och med viss motvilja försöker Vänsterpartiet tysta ner och gallra borta sina mer radikala element.

För en utomstående iakttagare ter sig dock Vänsterpartiets största skiljelinje i (post)modern tid vara mellan den klassiska vänstern - arbetare, klasskamp och Marx - och den postmoderna identitetsvänstern: en evigt expanderade teoribildning om normer, diskriminering och fördomar, som hade kunnat ha en poäng eller flera om den tillämpade självkritik, men som djärvt bestämde sig för att istället kräva total underkastelse och inrättning i leden. I de fall där den klassiska och den postmoderna vänstern sluter fred och gör gemensam sak så stöter man på imponerande deduktioner som "samhället är genomsyrat av rasism, så vi måste förstatliga all egendom".

Vänsterpartiet har en tradition av att vara negativa till det svenska försvaret och polisen, en tradition som då och då gör sig påmind då några element råkar tala lite för högt. Till skillnad från det mer pacifistiska Miljöpartiet så går dylika strömningar i Vänsterpartiet hand i hand med en småmysig inställning till revolutionära våldsgrupper, t.ex. Revolutionära fronten, och en del fascinerande idéer om ordningsmaktens uppgift då förhindrande av öppen lynching av nazister tolkas som att polisen tar nazisternas "sida". Man tycker helt enkelt att våld är något som bör utövas av rättrådiga gatukämpar och inte av en demokratiskt underordnad ordningsmakt. Detta väcker såklart en del frågor om hur, och rent av om, Vänsterpartiet skulle kunna hantera regeringsmakten*. Vänsterpartiet är ett parlamentariskt parti som eftersträvar makt i riksdagen genom folkval, men (framförallt unga) medlemmar är inte sällan döpta i en funt av aggressiva budskap, höjda knytnävar, stolt framhärdande av "klasshat" och en syn på politiska motståndare som nåt slags gremlins.

Du bör rösta på Vänsterpartiet om du läste allting ovan med bister min och tycker att arbetarklassens förtryck är minsann inget man gör sig lustig över, alternativt ser "världens högsta skattesatser" som nån slags topplista.

Nästa sågning: Kristdemokraterna.

* En fråga vi nu inte fick svar på då Löfvén uppenbarligen duperat Sjöstedt i en hel valrörelse. Mitt hjärta brister varje gång jag ser Sjöstedt i TV nuförtiden; inte minst för att han den ende V-ordföranden på minst 20 år som jag inte misstänker för nån grad av psykopati.

Den politiska kompromissens död?

Så som jag förstår det går den s.k. "Decemberöverenskommelsen" ut på att Alliansen och de nuvarande regeringspartierna S & MP tillsammans har bestämt sig för att att i (åtminstone) budgetomröstningar alltid lägga ner sina röster i favör för den röststarkare av de två, utan några som helst krav på vad de släpper fram.

På vilket sätt är allt eller inget "långsiktigt hållbart" som demokratiskt system? Normalförfarandet i en parlamentarisk demokrati borde väl vara att de folkvalda, som representerar sina väljare, arbetar för att få igenom sin politik i riksdagen, och då ingen klar majoritet råder så tvingas man kompromissa. Om hälften tycker A och hälften B så får man mötas nånstans däremellan. På detta vis så reflekteras folkets vilja i någon mån i politiken, då resultaten av kompromisserna torde överlag spegla mandatfördelningen.

Den s.k. "decemberöverenskommelsen" tycks inte inbegripa någon sakpolitik överhuvudtaget, mer än något mummel om "pensioner" som konferensströssel. Istället verkar den syfta till att göra det "block" (eller vad sjutton man ska kalla det) som är störst i förhållande till övriga "block" i princip maktfullkomligt, i.a.f. i alla frågor som på något sätt inbegriper inkomster eller utgifter, vilket torde vara ganska många. Är de röda störst så styr de, är de blåa störst så styr de (de gröna får vara med och styra oavsett i egenskap av "naturlig samarbetspartner"). Oppositionen lägger alltid ner sina röstar, eller rättare sagt väljarnas röster, utan krav på några kompromisser i sakfrågan. Svänger majoriteten en aning så kan politiken göra en U-sväng. Rent hypotetiskt: vill "det röda blocket" på 175 mandat ha 80% moms och "det blå blocket" på 174 mandat ha 1% moms så gäller rakt av 80% moms. Skulle lite mer eller mindre slumpmässiga fluktuationer i röstresultatet leda till att ett mandat går från den ena sidan till den andra, så dyker momsen från 80% till 1%. Visst, det är ett extremt hittepå-exempel, och systemet har förhoppningsvis en viss tröghet, men jag försöker visa på de tänkbara konsekvenserna av att avskaffa de sakpolitiska kompromisserna.

Verklighetens siffror är på sätt och vis ännu mer extrema, fast åt andra hållet. Regeringspartierna är mindre än Alliansen. Med Vänsterpartiet inräknat så är de större, men det är knappast någon dramatisk skillnad. Jag skulle inte dra mig för att vifta med handen och säga "typ jämnstora". Är det då rimligt att det ena blocket kliver tillbaka och lämnar krona och spira åt det andra? Dessutom, om man räknar SD som ett ekonomiskt högerparti, vilket torde vara okontroversiellt, så finns det i den folkvalda riksdagen en klar majoritet för just ekonomisk högerpolitik; bara se på vilken budget som gick igenom. De övriga partiernas avståndstagande från SD är inte p.g.a. att SD är ekonomiskt höger, men likväl är det detta avståndstagande som styr den ekonomiska politiken.

Minoritetsregeringar må vara gammal ätlig skåpmat, men regeringen Löfvén har nu ovanligt mycket makt utan att för den skull ha ovanligt många mandat på sin sida. Ekonomisk vänsterpolitik har osedvanligt lågt väljarstöd, men har trots det en mycket stark position. Svag korrelation mellan folkets vilja och faktiskt politisk makt kan aldrig vara av godo, och bristen på sakpolitiska kompromisser oroar mig, då just dessa är hela grunden till varför parlamentarism fungerar; det är så varje partis galnaste idéer hålls i schack av de övriga och gör att systemets helhet blir klokare än sina delar.

lördag 13 september 2014

antonbladet sågar: Sverigedemokraterna

Detta inlägg pryds inte av någon partilogo, eftersom det råder klass-1-varning för "barnsligt tjafs"Bildkälla: se fotnot*. 
Även om deras okunskap på området skiner igenom och deras retorik är minst sagt trubbig så har SD mer än de flesta fördömt islamismen och aldrig förminskat det hot den utgör. Ej heller har de likt andra partier ryggat inför att göra den logiska kopplingen mellan islamism, islam och koranen. Detta kanske initialt får en på gott humör, men vid en närmare titt inser man att SD:s ord inte bara ekar tomma utan rent av lömska.

SD är genomgående negativa till alla internationella militära internventioner, även gentemot det expansionistiska IS. De ignorerar regionens rop efter "hjälp på plats" och lever istället enligt den falska övertygelsen att med tillräckligt väldefinierade gränser så kan vårt hörn av världen förskonas från kalifatets ambitioner. Mer än så, SD har inga planer eller krav på stoppad vapenexport till Saudiarabien, världens förmodligen största exportör av islamistisk hatideologi. På så sätt går hållningen till islamismen på åtgärdsplanet tvärtemot retoriken. SD vill inte strida mot islamisterna eller ens stödja t.ex. kurderna, civilisationens nuvarande försvarslinje. Istället vill de beväpna islamisterna! Som om argument om internationell solidaritet och framtida hotbilder mot riket inte är nog så kommer säkerligen denna politik att bidra till krig och oro i världen och därmed ökade flyktingströmmar, vilket i princip river undan riksdagsstolarna under SD:s stussar.

Inrikes så fortsätter förvirringen. SD må inte vara något särskilt religiöst parti, men de lockar till sig en hel del ärkekonservativa kristna, t.ex. KD-flyktingar, genom sitt ensidiga vurmande för Svenska kyrkan. SD-politiker är mer än några andra negativa till den sekulära staten och uttalar ofta en vilja att stärka kristendomens inflytande t.ex. i skolan. Detta motiveras med att kristendomen är en stor del av det svenska kulturarvet. Det är ju trevligt att SD bryr sig om vårt kulturarv, och klokt att de inser hur svensk kultur förändrats genom tiderna genom externa influenser, något som SD ibland falskt anklagas för att inte förstå, men hur kommer det sig att kristendomen är så pass viktig för dem? Det är förmodligen den religion i världen som står närmast islam, den religion som SD uttryckligen ogillar. Skiljelinjer måste dras någonstans, men hur kan linjen mellan kärlek och hat gå rakt igenom klumpen av likartade eskatologiska vidskepelsekomplex från mellanöstern? Många SD-politiker uttalar sig dessutom misstänkt likt islamistiska företrädare i t.ex. religionsfrihets-, jämlikhets- och HBTQ-frågor.

Om vi skiftar fiende från islamismen till den rysk-ortodoxa kristna teokratin i öst, så inser man att trots Åkessons val av Obama före Putin (källa: valdebatt), så korrelerar helt klart tonen av Putin-vänlighet med SD-sympatier i så gott som alla forum, kommentarsfält och diskussioner. Åkessons mörka hemlighet (nummer 324), SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand, har uttryckligen gjort det motsatta valet motför Åkesson: Putin före Obama. Ju mer man tänker på det desto rimligare blir det. Den drömvärld som SD syftar mot har nämligen många likheter med Putins Ryssland. Ryssland lever i en ond symbios med rysk-ortodoxa kyrkans mörka kåpor; SD ogillar den sekulära staten och vill ge kristendomen särställning. Ryssland har gummiparagrafer mot "propaganda" för HBTQ; SD är det mest HBTQ-fientliga partiet i riksdagen. SD-anhängare hyllar ofta den oroande utveckligen i vissa europeiska öststater som tveklöst är resultatet av rysk destabiliseringspolitik. Jag talar främst om framgångarna för högerextrema partier. Ett tag såg det ut som att SD övervägde samarbete med franska Front National, ett parti som är tydliga med att de ser upp till Putin. SD inte bara glädjer sig åt Putinvänners framsteg i Europa utan har även för vana att kontrastera denna utveckling mot den i Sverige, landet som dessa självutnämnda "nationalister" uppenbarligen avskyr över allt annat. SD må säga sig värna den svenska kulturen, men deras trovärdighet undergrävs av deras av deras avsky för den nuvarande nationen Sverige och partiets kluvna hållning till det rysk-högerextrema hotet.

För att ägna lite bokstäver åt ekonomisk politik så bygger SD:s budgetförslag mer eller mindre helt och hållet på alla de miljoner som kommer sparas på en minskad asyl- och anhöriginvandring. Det första uppenbara problemet med detta är att varje sådan siffra är som bäst en uppskattning, och ingenting som man kan bygga en seriös budget på. Det andra är att SD:s invandringsreduktion i sig är en uppskattning, då denna (rimligen och enligt partiföreträdare) endast kan genomföras genom förändrade regelverk vars konsekvenser, även om man bara ser till resulterande "volymer", är komplicerade att förutspå. Det tredje problemet är att SD verkar förvänta sig att dessa pengar skall trilla in omedelbart efter att deras förslag har gått igenom, och detta trots att de inte har några förslag på hur befintliga utrikes födda i "utanförskap" ska integreras, plus att SD vill skicka många åter till sina hemländer (om de finns kvar) med därmed följande transportkostnader. SD:s avsaknad av integrationsförslag påpekas ofta, och viftas av Åkesson bort med att integrationen inte kan fungera så länge invandringen är för hög. Den aldrig ställda följdfrågan borde väl vara om han tror att problemen helt och hållet löser sig själva vid minskad invandring eller om han tänker vänta tills hans migrationspolitk har slagit igenom med att tänka ut återstående integrationsåtgärder.

För att åter plocka upp den ekonomiska tråden så är SD ett av de partier som kampanjar för att avskaffa den s.k. "pensionärsskatten", som är ett illa påhittat nonsensord för det i övrigt rimliga klagomålet att pensionärer inte har fått nytta av jobbskatteavdragen, något som SD själva var med och drev igenom! Åkesson har försvarat detta med en vädjan till sunt förnuft: om de inte hade gått med på jobbskatteavdragen så hade ju ingen fått sänkt skatt, och nu vill de även sänka den för pensionärer i rättvisans namn. Må så vara, men borde inte SD i konsekvensens namn se deras tidigare handlade som ett "införande av pensionärsskatt"?

SD:s oro för en välfärd belastad av "icke-integrerade" invandrare är allt annat än konsekvent. Jag vet en kvinna som ursprungligen gifte sig in i Sverige och har nu varit i landet i över 40 år men pratar ännu ingen vidare svenska. Inte bara så har hon aldrig under denna tid haft ett riktigt jobb, utan hennes make har heller aldrig haft ett riktigt jobb, inte ens innan han tog hit henne! De har från första början helt och hållet levt på statliga bidrag med vilka de bekostat en sanslöst välbeställd livstil, trots att kvinnan kommer från en förmögen familj i hemlandet! Dessa bidrag har bekostat tre barn och bidragsberoendet är nu på väg att gå i arv in i ännu en generation. Allt detta till trots så envisas SD med sin enkelriktade kärlek till den svenska kungafamiljen.

Sammantaget så är en röst på SD en röst för försämrade HBTQ-rättigheter, ett eventuellt närmande till de europeiska Putinvänliga elementen, och ett steg i riktning mot en mindre sekulariserad stat. Om du anser att dessa saker är småpotatis, samt inte avskräcks av diverse citat av galna företrädare, så kanske du frestas att rösta på SD för en förändring av migrationspolitiken. Detta är dock en rejäl högriskröst, och det alldeles oaktat att SD:s enda parlamentariska inflytande i migrationspolitiken består i att skrämma igång en blocköverskridande floskeltävling. SD:s utrikespolitik riskerar att öka flyktingströmmarna, och SD:s eviga prat om en "sänkning av asyl- och anhöriginvandringen med 90%" är egentligen bara en uppskattning av konsekvenserna av förändrade regelverk. Vad prioriteras av SD? Talet "90%" eller ett vettigt regelverk? Blir det ännu hårdare regler om "90%" inte uppnås? Vill SD stoltsera med sitt nya regelverk så borde de inte tala som att de vill sätta en artificiell kvot. Om SD:s svenska vision lockar så kan ett vettigare alternativ vara att flytta till Ryssland, eller ännu enklare, invänta att Ryssland flyttar till dig.

Nästa inlägg - antonbladet sågar: Vänsterpartiet.

*"Ranuncolaceae - Anemone hepatica-1" by Hectonichus - Own work. Licensed under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ranuncolaceae_-_Anemone_hepatica-1.JPG#mediaviewer/File:Ranuncolaceae_-_Anemone_hepatica-1.JPG

fredag 12 september 2014

antonbladet sågar: Centerpartiet


Centerpartiet började en gång i en inte allför avlägsen urtid som Bondeförbundet, men har med åren kommit att bli allt mer liberalborgerligt och allt mindre bonnigt. Partiet som har gjort decentralisering till dygd verkar dock nu slutligen ha dukat under den inneboende ironin i sitt eget namn. Vi har i modern tid sett framträdandet av en från gemene gräsrotsväljare artskild partitopp, centraliserad inte bara till huvudstaden utan enligt modern mediaslang även till just Stureplan. Inget parti verkar stå lika långt från sig själv som C. I basen, eller "botten" som en politiker hade sagt, består partiet av lokalvurmande pensionärer, men i toppen sitter en klunga unga oförmågor indoktrinerade i en hipsterliberal objektivism. Den s.k. "Stureplanscentern" känns som ett experiment fött ur politikernas hybris som nu löpt amok. Om man bekantar sig lite med de politiska ungdomsförbunden och deras företrädare inser man ganska snabbt att alla inte bara ser ut och låter likadana utan också tänker på samma sätt (alldeles oavsett om de tänker olika saker). Alla ser de lite tråkprydliga ut, har noll framtoning, och upprepar utnötta partifloskler, inte som om de själva trodde på dem, utan som om de tappat förmågan att tro på någonting annat*. Huruvida det är partierna själva som dragit till sig en viss sorts lättpåverkade ungdomar eller om det rör sig om något slags kloningsexperiment är svårt att avgöra, men åtskilliga exemplar har i.a.f. rymt och intagit C:s partihögkvartet, varifrån de nu håller åtskilliga svenska pensionärer och bönder gisslan.

Den Ayn-Rand-vurmande partiledaren Annie Lööfs fortsatta försök att kompensera för avsaknad av karisma med en galen blick verkar röna partiet få framgångar. En möjlig förklaring kan vara att när hennes tur väl kommer i debatter så misstar (?) de flesta henne för en reklampaus, en annan kan vara att hon är en ökänd lögnare. Hur som helst så har hon grovt överskattat sin hypnotiska förmåga. Lööf summeras väl i nedanstående odödliga citat
Annie Lööf känns som ett skräck­exempel på en politisk framtid då yta betyder mer än innehåll, men där allting har gått snett. Annie Lööf är en postpolitisk hubot av en modell som snarast bör återkallas och bytas ut.
Hon och resten av "Stureplanscentern" har en hel del idéer som gamla C-väljare inte känner igen, däribland några inte helt genomdumma, t.ex. en mer frihetlig äktenskapslagstiftning och en mindre mordisk narkotikapolitk, men också många som är helt genomdumma, t.ex. är det tydligt att deras vision är en nattväktarstat med total laissez faire-kapitalism. Med andra ord så vill C avskaffa i princip allt, varvid följer att man förvisso kan hålla med dem om avskaffande av en hel del dåliga saker, men det metaforiska badvattnet är så att säga knökfullt med bäbisar. C har dessutom noll trovärdighet i sin vision, då en nattväktarstat, d.v.s. den absoluta minimistaten, måste ha fungerande försvar och rättsväsende, två frågor som C knappast engagerat sig i. Jag skulle dessutom hävda att deras fäbless för "öppna gränser" i formerna "fri invandring" och "frihandel" ställer högre krav på nationell säkerhet än de själva begriper. Om du har noll bidragssystem, noll försvar, noll gränskontroll, noll handelsbegränsningar, noll fungerande rättsväsende och noll koll så har du inte en nattväktarstat utan en nattmössestat, och därtill bör du inte räkna med att få behålla den.

C gör anspråk på att vara Alliansens "gröna", d.v.s. miljövänliga parti, vilket troligen beror på ett missförstånd sprunget ur deras grafiska profil. Det är mycket svårt att vara modern svensk hyperliberal och samtidigt försöka rädda miljön. C sätter t.ex. frihandel mycket högre upp dagordningen än småsaker som klimatkatastrofer, så samtidigt som de vill minska miljöpåverkan så vill de att svenska bönder som kämpar under svenska miljölagar ska konkurrera mot billiga varor odlade helt utan miljötänk och sedan hittransporterade från andra sidan jorden.

Nu vill de göra antibiotikaresistens till en valfråga, vilket först gjorde mig jätteglad då det är den sortens liv-och-död-fråga som jag av någon outgrundlig anledning intresserar mig för, men sen kom det något skeptiskt över mig av precis samma anledning som ovan. C vill väl knappast stoppa importen av antibiotikabehandlat kött? Sjukdomsfrågor är globala, och eftersom C värnar frihandeln så måste de istället satsa globalt och gå till val på att få ordning på alla andra länder. Detta vill de göra med en "internationell kriskommision" mot antibiotikaresistens samt införa sanktioner i form av indragna bidrag till europeiska bönder som överanvänder antibiotika. Jag har i ett så tidigt skede svårt att avgöra hur vettigt det här är (finns det verkligen inga internationella organ för sånt redan?), men det är lätt att konstatera att allt som ser bra ut med det gör så för att det går tvärt emot Lööfs och Stureplanscenterns vanliga politik.

Det är ärligt talat lite svårt att hänga med. Lööf vill dra C i en riktning, men hennes väljare vill inte följa med henne, så hon har med åren jobbat upp en anmärkningsvärd pudelfrekvens. Ena stunden är de nyliberala, nästa socialliberala. Ena stunden är de för fri invandring, nästa stund är det bara en "vision". Ena stunden ska allt avskaffas och privatiseras, nästa stund ska det inrättas myndigheter och extra skatter. Lööf måste nu på kort tid bemästra den gamla kyrkliga konstarten att tala i kluvna tungor. D.v.s. hon måste på något vis tala till väljarna så att samtidigt som alla gamla väljare känner igen sig i C och inte rubbas i sin övertygelse så fattar alla nya väljare att hon egentligen inte menar det, utan att den hipsterliberala samhällsavvecklingen fortsätter enligt planen.

Du bör rösta på C om du tycker att staten till större delen skulle må bra av att avvecklas, och att eventuella bra saker som ryker samtidigt är överkomliga överskottsförluster. Du bör dock vara medveten om att du kan få allt mellan Åsa-Nisse till Ayn Rand beroende på vem i partiet som för tillfället håller i Annie Lööfs fjärrkontroll, så en viss likgiltighet alternativt äventyrslust är ett krav. Det kan eventuellt vara en demokratisk fördel med ett parti som är så vilset och desperat att minsta facebookstatus kan få dem att lägga om hela partiprogrammet (ett tips för framtiden: lansera en Annie-Lööf-app för direkt väljarstyrning av partiledarboten). Om du nosar på C inför landstings- eller kommunval så vill du definitivt inte rösta på C i riksdagsvalet, och tvärtom.

Nästa inlägg - antonbladet sågar: Sverigedemokraterna.

*Möjligt undantag för Ung Vänster här, då de fostras för revolution och inte för kampanjarbete. Sånt har man ju klistermärken till. Överallt.